Året var 1981 I februari 1981 bildades Bollnäs Jazz Club. Till stor lycka för de jazzintresserade i stan och inte minst för de många lokala jazzgrupperna.

De första konserterna arrangerades på Restaurang Loftet. Senare under året flyttade man till Hälsingesalen på Frimurarehotellet.

På premiären spelade Göran Palms Kvartett. Senare på våren Esse Hagströms Kvartett och Åsbacka Hot Rythm.

Efter den lyckade starten började man snart engagera professionella jazzgrupper. En helg i oktober arrangerades en minifestival, Bollnäs Jazzdagar, med Östersund Dixieland Band, ”Jonken” Jonsson, Splash och Sandviken Big Band med Svante Thuresson.

Under hösten kunde publiken lyssna till Putte Wickmans kvartett, Billy William Quartet och Håkan Lewins kvartett. En dragspelsgala för jazzvänner ordnades, med Göran Palm, Sören Rydgren och mästaren själv, Art van Damme.

Publikens stora intresse visade att det fanns ett behov av en jazzklubb i stan och BJC blev ganska omgående ett välkommet inslag i Bollnäs kultur- och nöjesliv.

Tillbakablick
Initiativtagare till bildandet av BJC var mångsysslaren och tusenkonstnären Kurre Öberg. Tillsammans med några andra jazzintresserade hölls det första styrelsemötet i februari 1981. Göran Palm valdes då till ordförande, Kurre Öberg till sekreterare och kassör blev Lars Thomas Heggestad. Göran Palm är nu den ende kvarvarande styrelsemedlemmen från föreningens bildande.

Efter bildandet blev Bollnäs Jazz Club medlem i Svenska Jazzriksförbundet. Med iver och entusiasm körde man igång med lokala, nationella och ibland internationella jazzgrupper på scenen. Bollnäs Jazz Club blev ett välkommet inslag i Bollnäs kultur- och nöjesliv.

Bollnäs Jazz Club börjar nu närma sig 250 genomförda konserter och har ett aktat namn inom det svenska jazzlivet. Så gott som alla svenska yrkesverksamma jazzmusiker har gästat klubben. De flesta med önskan att få återkomma till en trevlig klubb och en intresserad publik.

Det har nu gått 20 år sedan BJC bildades. Mycket har hänt och mycket kommer att hända. Med förhoppning om fortsatt publikstöd, kommer styrelsen för BJC att fortsätta med sitt arbete för och med jazzmusiken i Bollnäs.

Minnesvärda händelser under 20 år
Starten: En förutsättning för minnesvärda händelser under 20 år är naturligtvis själva bildandet av Bollnäs Jazz Club. Några driftiga jazzintresserade män slog sina kloka huvuden ihop, och en dag i februari 1981 såg Bollnäs Jazz Club (BJC) dagens ljus. De driftiga männen anade nog då inte att de flesta av Sveriges främsta jazzmusiker samt så många utländska världsstjärnor i framtiden skulle stå på jazzklubbens scen. 1981 var ett bra år!

Gemyt: 1989 kom det stora danska gemytet! Den evigt unge Svend Asmussen var i Bollnäs. Tillsammans med Ulf Wakenius, Mats Winding och Aage Tandgaard. Fullsatt! Festligt! Glädjefylld jazz av den då 73-årige dansken. En minnesvärd konsert som sent skulle glömmas.

Jazzriksdag: En årligt återkommande samling av representanter från Sveriges ca. 100 jazzklubbar samt styrelsen för Svenska Jazzriksförbundet. BJC med stöd av Bollnäs kommun var värd för 1986-års jazzriksdag. Med stor kongress, där jazzens villkor och framtid diskuterades. Kurser hölls, och massor av musik spelades. Av bl.a. Bollnäs Swingsextett och Christer Boustedt Quintet.

I fyra dagar var Bollnäs centrum för jazzsverige.

Pianot: Det finns också mindre trevliga händelser. En är händelsen 1998 med pianot, som dock fick ett lyckligt slut. Plötsligt, mitt under en konsert med Tommy Kotter Group brakade pianot ihop! Gick inte att spela på! Tommy, pianisten, fullständigt förkrossad. Liksom vi, arrangörer. Då reste sig en man ur publiken. ”Det här fixar jag” sa han. Det var Hans Jörgen Alsing. Pianist och tekniskt begåvad. Pianot lagades och konserten fortsatte. Ett lyckligt slut, men vi arrangörer vill helst glömma den pinsamma händelsen.

Minnesvärt: Styrelsen anser naturligtvis att alla våra konserter är minnesvärda händelser. Men, några kanske lever längre i minnet än andra. T.ex. konserterna med de internationella stjärnorna Svend Asmussen, Barney Kessel, James Moody, Jan Garbarek samt alla svenska jazzmusiker som gjort sig kända på högsta internationella nivå. Läs gärna om BJCs utställning om Åke Hasselgård och konserterna med Chet Baker, NHÖP och Sivuca på annan plats i detta häfte.

Fortsättning följer: Detta var några både stora och små händelser under BJCs första 20 år. Det finns många fler små godbitar, och det blir säkert fler minnesvärda händelser som vi får återkomma till en annan gång.

Hasselgårdutställningen
Våren 1982 hör Lars Westin (Svenska Rikskonserter) av sig och undrar om vi inte skall hedra bygdens store jazzlegend Åke ”Stan” Hasselgård (1922-1948) med en minnesutställning inför den stundande 60-årsdagen av hans födelse. Vi insåg ganska snart att vi varken hade ekonomiska eller organisatoriska resurser att genomföra ett sådant projekt.

Sept 1948. Utanför Three Deuces 52:a gatan, New York Foto © Lars Westin

Hösten 1987 återkom Westin, nu med anledning av att det året därpå var 40 år sedan Åke så tragiskt förolyckades. Vår situation var nu helt annorlunda och vi beslöt att göra ett försök. Den ekonomiska kalkylen hamnade på 97000 kr. Då, för klubben en enorm summa. Men med hjälp av diverse bidrag och välvilliga lokala sponsorer kunde vi få fram 67000 kr. Resterande 30000 kr finansierades via en förlustgaranti från Bollnäs kommun. Projektet var alltså ekonomiskt i hamn, nu återstod enbart det praktiska.

Lars Westin, som under många år forskat kring Åke Hasselgård, bistod med allt material både i skrift och bild och tillsammans med Nilla Borgström utformade han och valde utställningsmaterialet som bestod av fotografier med berättande text. Fotografier på Åke Hasselgård från hela hans karriär. Alltifrån hans unga år med spelkamrater i Bollnäs, till de sista åren i USA tillsammans med många av de största av den tidens jazzgiganter; Ella Fitzgerald, Benny Goodman, Barney Kessel.

1947. Åke Hasselgård tillsammans med Jack Teagarden och Peanuts Hucko. Foto © Lars Westin

Med på utställningen fanns Åkes klarinett, nyutgåvor av hans musik samt aldrig tidigare utgivna inspelningar pressades, och lagom till ”Musik vid Ljusnan” 1988, invigdes utställningen i Folkets Hus lokaler.

Utställningsmaterialet finns nu bevarat på Jazzavdelningen på Svenskt Visarkiv. Några fotografier finns på Scandic Hotel i Bollnäs. Ett häfte med berättelsen om Åke ”Stan Hasselgård” finns att köpa hos BJC.

Året därpå, 1989, spelade en av Åkes gamla spelkompisar, Barney ”Swedish Pastry” Kessel, på Bollnäs Jazz Club då han också berättade många av de fina minnen han hade av den ”långe ljuse svensken”. Innan avfärden från Bollnäs besökte Barney Kessel Bollnäs kyrkogård och lade där en blomma på Åke Hasselgårds grav.

Utställningen fick stor uppmärksamhet, både lokalt och nationellt. Under de följande två åren gick den som vandringsutställning på över 50 orter i Sverige. Från Kalix i norr till Ystad i söder.

Minnet av en jazzlegend
Vårvintersöndag i Bollnäs i mitten av åttiotalet. En blek eftermiddagssol lyste över en till synes folktom stad. Trots allt rörde sig en och annan i riktning mot Folkets Hus och eftermiddagens jazzkonsert. Tiden på dagen var lika ovanlig som den musiker som framträdde tillsammans med Åke Johansson trio. Chet Baker var i Bollnäs! Samarbetet dem emellan hade några år tidigare resulterat i en skiva med titeln ”In Sweden”. För mig var han då, 1984, inte så känd men liksom de flesta som samlats var jag fylld av stora förväntningar inför mötet med denne storhet inom jazzen. Jag minns tydligt den speciella stämning, som denne rynkade och till synes trötte trumpetare lyckades skapa. Chet Baker genomförde hela konserten sittande på en stol med blicken på ett outgrundligt sätt fästad på någon fjärran punkt i golvnivå. I hans ansikte fanns ett uttryck av vemod, något som också avspeglades i melodier som ”My Funny Valentine”. Pausen mellan seten tillbringade denne världsartist i ensamhet sittande på en plaststol på parkeringen mellan Folkets Hus och Musikskolan! Hur han upplevde mötet med den fåtaliga publiken kan man bara undra över. Denna söndagseftermiddag bjöds vi på en förtätad och minnesvärd jazzupplevelse i Bollnäs och själv kände jag att jag mött en av jazzens stora.

/Håkan Adell

Jazzminnen
Chet Baker på Folkan i Bollnäs. James Moody på ordenshuset i Hå. Karin Krog på Regnbågen och Scott Hamilton på samma plats. Men. Mitt minne från många fina år med BJC får bli två ”jöttebörjare” och en dansk. Guitars Unlimited, med Ulf Wakenius och Peter Almqvist. Och så världens minsta kvartett. Niels-Henning Örsted Pedersen. På bas. Uppe i restaurang Renen. Tråkigaste lokalen. Samma som Chet Baker lyste upp 1984. Men ändå. Göteborgarna bubbar och bär. Instrument och förstärkeri och tusen andra pryttlar Inte Store Dansken. Han kommer in från kylan. Fullt påpälsad. Kastar en blick över lokalen. Plockar basfiolen ur läderfodralet. Börjar värma. Fortfarande fullt påklädd i ytterkläder. Fem minuter. Tio. En hel kvart. Basgångar som sjunger en högre makts sång. Denne man är ett geni. Det hör man utan att vara musikalisk.

Foto © Thord Ehnberg

Jag skulle förunnas höra honom live flera gånger efter denna första. På Tivoli i Köpenhamn. På teatern i Hudiksvall. Och nästan i Salle Pleyel i Paris. Men bara nästan. Men det var på BJC jag blev Pedersen-frälst för livet.

Han var i Svabensverk också, senare, i slutet av 80- eller i början av 90-talet.Där hade jag med honom att göra som arrangör. Det var en besvikelse. Han var privat ingen helt sympatisk man, inte alls som trummisen han hade med sig, Alex Riel. Jag förnam en kuslig släktskap med karln i alla fall. Som med Getz, ett annat jazzgeni, men också han privat trasig. Både NHÖP och Getz ger mig samma känsla. Kunde jag lira jazz, så ville jag det skulle låta precis så här.

Hur jag låter? 16 takter Moanin´. Sen tog tålamodet slut. Kan man ej försörja sig på. Men till slut fann jag det där magiska med basisten i alla fall. I en musikalisk uppslagsbok stod att han var född 27 maj 1946. Stenberg är född 27 maj 1945, det minns jag säkert. Tvillingar. Jazztwins.

God fortsättning, jazzklubben i mitt hjärta!

/Håkan Stenberg

Sivuca – Så kan det också gå till
En dag sommaren 1987 ringer telefonen. ”Hej det är Rune Öfverman, skulle ni vara intresserade av Sivuca och en brasiliansk danstrupp tillsammans med mig, Sylvia Vrethammar och en svensk grupp?” ”Sivuca! Självklart! Vad kostar det?” ”Tjugo tusen allt i ett.” Tjugo tusen – tänkte jag för mig själv – det är nästan en halv säsongsomkostnad för klubben. – Men ändå – Sivuca! ”Ring om en timme.” Jag tänkte igenom eventuella medarrangörer och började ringa runt. Först Arbrå teaterförening. Vi ställer upp! Sedan Hå Teaterförening. Vi ställer upp! Nästa samtal gick till Folkets Hus. Vi ställer upp! När Rune ringde efter den överenskomna timmen och frågade om det gick att ordna kunde jag glatt meddela; ”Vi kör!”

Sivuca avled 15 december 2006 Foto © Thord Ehnberg

Så gick det till, i stora drag, när klubbens största publika och PR-mässiga succé under vår 20-åriga historia kom till. Förstasidor och helsidesreportage i båda lokaltidningarna och ett publikrekord som står sig än idag. En timme, tre telefonsamtal och arrangemanget var i hamn.

Den demokratiska beslutsprocessen blev kanske något åsidosatt, men det är det nog ingen som ångrar så här i efterhand.

På konsertkvällen satt över 300 personer vid dukade långbord i ”Regnbågen” på Folkets Hus och fick uppleva en makalös dans och musikshow där Sylvia Vrethammar var en glad överraskning med sin sprudlande energi och scenpersonlighet (vad Sivuca kunde visste vi innan).

Allt som allt blev det en kväll det talades om i dagar och jazzklubben fick en fantastisk PR och dessutom: Det kostade inte klubben ett enda öre!

/Torbjörn A

En rolig kommentar av Irgens Svensson under konsertkvällen: ”Här har man varit på Ceasars Palace i Las Vegas och lyssnat på Sivuca, och så kommer man hem till lilla Bollnäs – Å DÅ ÄR HAN HÄR!”

Lön för mödan
Som delaktig i arrangemangen kring BJC:s konserter får man ju höra många kommentarer av det som publiken upplevt. Oftast uppskattande och ibland mycket tänkvärda. Vid konserternas slut kan man ofta höra ett sus av uppskattning. Ord som ”trevligt”, ”fantastiskt”, ”underbart”. Omdömen som värmer och som gör att man som arrangör med glädje ser fram mot nästa konsert.

En kväll hade två grabbar efter ett biobesök förirrat sig ner till konsertlokalen. Stod där i dörren och lyssnade. Bjöds att komma in. Stannade hela konserten. Deras kommentar efteråt: ”Häftigt! skitkul! Vi visste inte att det fanns sån här musik”. Grabbarna har besökt jazzklubben flera gånger efter den kvällen.

En tänkvärd kommentar kom från ett medelålders par som tidigare inte besökt jazzklubben. Spektakulär konsert med Lars Jansson Trio. ” Vi gillar egentligen inte den här typen av jazz, men det här var ändå vår största musikaliska upplevelse.”

Elever från Torsbergsgymnasiets Estetiska Program var en kväll ”kommenderad” till jazzklubben. Göran Palm Kvartett med Lena Swanberg på scenen. För de flesta elever en mycket positiv upplevelse. Varje elev lämnade en kortfattad kommentar till sin lärare. Här nedan ett urval.

Känsla, upplevelse, underbart!
Trevligt, lärorikt, skitbra!
Ös, gung, tryck!
Fett som fan!
Jag hatar jazz!
Befriande, glädjerus, drag!
Jazzklubben är inte illa det inte!
Blir det snart igen? Jag hade typ aldrig lyssnat på jazz innan, och jag blev mycket positivt överraskad. Skitbra!

Vid våra konserter kan vi idag med glädje se en ökad tillströmning av ungdomar som delar sitt jazzintresse med den något äldre publiken. Jazzmusiken berör ung som gammal.

Jazzen lever i Bollnäs!

/Torsten